Magi, ceremonier och ritualer
03/11/2021
Misstag och att känna sig misslyckad.
07/11/2021
Rädslan för mörker
En shamansk utesittning
Mörkerrädslan känner de flesta igen för många barn har den och när vi blir vuxna kan logiken tänka bort vår rädsla för mörker. Men jag skulle vilja backa lite grann för många barn som är rädda för mörker, och även vuxna, är egentligen känsliga, tror jag.
De kan känna sina andliga guider, änglar och hjälpare som finns med dem. Men istället för att känna sig trygga blir de rädda. Jag tror vi ska börja tala med våra barn i riktigt tidig ålder om detta så att de förstår att det finns varelser runt oss som vi inte ser och de behöver inte vara rädda. Människan har i alla tider haft respekt för mörkret och det är inte så konstigt för utan någon form av ljus blir det verkligen mörkt och vi ser inget.
Det finns inom oss sedan vi var grottmänniskor. Det är nog därför alla myter om fullmånen vuxit fram för det var ju den enda tiden i månaden när man kunde se i mörkret. Det är självklart att fullmånen då blir hyllad för den kommer med ljus. Mörkret är också förknippat med mörk eller tung energi.
Själv har jag haft en oförklarlig mörkerrädsla som ung. I efterhand tror jag det berodde på att jag inte kunde placera andevärldens olika varelser på sin rätta plats. Jag kunde inte helt och hållet skilja på dem när jag var yngre utan kände bara att de fanns där. Jag hade också många astrala lägre väsen omkring mig.
Jag övervann min rädsla för mörker på ett ganska dramatiskt sätt. Nu i efterhand vet jag att shamaner gör utesittningar där de sätter sig mitt i skogen en hel natt för att övervinna rädslan för mörkret. Det är mycket effektivt. Det är inte bara rädslan för mörkret vi övervinner, utan också rädslan för döden.
När jag var i 20-årsåldern var jag så mörkrädd att jag inte vågade sätta ned fötterna på golvet om jag vaknade mitt i natten. Jag var mamma till flera barn och väldigt mörkrädd så jag funderade över hur jag skulle lösa det. Jag gjorde ingen utesittning i skogen men något som var liknande.
Huset jag bodde i stod vid skogen och det var becksvart när lamporna i mitt hus var släckta. Jag bestämde mig för att jag skulle sitta på farstutrappan och möta min rädsla. Det var verkligen ren viljekraft för rädslan bet mig i skinnet något ohyggligt. Stundvis när jag satt där var jag övertygad om att jag kommer att dö. Jag tänkte: Det är ok om jag dör nu. Genom att känna att det var ok att dö kunde jag utmana mig att sitta kvar. Jag minns tydligt när jag kände skuggorna började krypa inpå mig och jag kände hur rädslan och paniken var nära.
Jag minns tankar som: Nu dör jag. Sedan som genom ett mirakel när mörkret var alldeles inpå mig upplevde jag hela min fysiska kropp som en bubbla av ljus. Jag satt inne i min egen bubbla och i mitt eget ljus. Jag upplevde de mörka skuggorna som tidigare försökte ta mig, bara ramlade rakt igenom mig. Jag kände för första gången i mitt liv en stark känsla av vad verklig kraft var.
Hur ljuset är starkare än mörkret och inget kunde någonsin skada mig och mitt ljus. Jag minns att jag satt i den becksvarta natten och skuggorna som jag tidigare varit rädd för de bara gick rakt igenom mig utan att fastna. Det mirakulösa från den här kvällen det var att jag aldrig någonsin efter det varit rädd för mörker. Jag behöver inga nattlampor och kan stå på golvet och gå i mörkret utan problem.
När jag tänker på olika rädslor brukar jag tänka på figurerna i mörkret jag såg. När jag blir orolig någon gång tänker jag på den bubbla av ljus jag upplevde jag var. Då blir jag trygg och säker på en gång, då känner jag mig oövervinnerlig. Vi ska möta våra rädslor och utmana dem – men – det ska kännas bekvämt att göra det. Känn efter var dina gränser går för bara du själv vet vilka utmaningar du tål.
Ur boken Munay ki andiska traditioner och shamanism
Utbildningen till Esoterisk rådgivare & Dimensionsmedium & Änglamedium
