Att få en cancer diagnos och de känslor som väcks

Förändring – en bricka i ett spel
10/01/2022
Har du mött en sådan här person någon gång?
15/01/2022

2022-01-08

Text: Ulrika Ekman  Profil på kosmiskkunskap

Ulrika utbildar sig till MediReiki® assistent och du hittar henne som profil på kosmiskkunskap,se Som MediReiki® assistent kan du som hamnar i olika situationer i livet få stöd i svåra stunder

Cancergalan på är på TV 4 i morgon. Ja, tillsammans gör vi skillnad!

Utan forskning hade jag inte suttit här och nu.

Det är många känslor som rivs upp! Det är fruktansvärt tufft att gå igenom en cancerbehandling. Hela ens liv vänds upp och ner.

Jag tänker på de som jag känner som gick bort i cancer både nyligen och förut. Både unga och gamla. ¨

Främst tänker jag just nu de nära och kära vänner som just i denna timme kämpar för sina liv.

Jag har varit där och jag vet hur tusentals tankar far igenom huvudet.

Ska jag dö nu?

Telefonsamtal efter telefonsamtal med läkare och vårdpersonal. Det går fort och det känns som en karusell av känslor. Du både känner och stänger av. Det gör man för att klara av det känslomässigt för att klara av det. Du tar timme för timme. Dag för dag. Hur många procents chans har jag att överleva?  Man googlar på allt.  Vilken procent tillhör jag?  Dör jag eller överlever jag?

Vilka konsekvenser får jag av cellgifterna och sjukdomen? Läkarna är väldigt bra och informerar om allt. Men det är svårt att ta in.

Jag som inte hade barn och fått barn så slår ju cellgifterna ut all chans förutom att operera ut äggceller till senare? Det gjorde jag!

Vadå senare? Jag var faktiskt 38 år. Jag skulle få cellgifter inom en vecka. Så det skulle gå snabbt att operera ut äggceller. Jag fick inom några dagar akut tid på Karolinska i Stockholm för att opereras. Då hade jag opererats några dagar innan och satt in venporten där jag skulle få cellgifter i. Jag vaknar med en enorm smärta. De ger mig snabbt morfin på uppvaket. Efter några timmar fick jag åka hem med taxi sjuktransporten.

Operation efter operation.

Sen fick jag cellgifterna. Jag mådde hyfsat bra efter varje gång men det jag åt smakade ju jättekonstigt. Jag hade som mål att ut och gå varje dag, när jag orkade och vara på Friskis och Svettis en gång i veckan. Jag hade hört att träning var jättebra att göra när man var sjuk. Det skulle hjälpa kroppen läka bättre. Det fanns det forskning på. Efter några dagar efter behandlingen var ja som mest trött och orkeslös. På söndagen kunde jag stå på Friskis och träna i min sjal som gjorde att jag såg ut som en ”pirat”. I min peruk hade det varit alldeles för varmt. 

Jag fick cellgifter 6 ggr varannan vecka i 8 tim. Jag fick en mycket kraftfullare dos än jag skulle ha fått. Läkarna bedömde att det var nödvändigt och beslutade det. Det var bara att finna sig i det. Man litar på läkarna.

De är ju proffs på sin profession.  Jag ville ju bara överleva.

När jag fick cellgifter förstagången så kändes det ungefär som när jag sett på filmer när dödsdömda fångar får sitt dropp med dödligt gift. Jag såg hur cellgifterna rann ner från flaskan ner i min arm.  Fast jag visste att jag inte hade något val. Tar jag inte cellgifterna då dör jag, tänkte jag! Det är en märklig känsla. Min dåvarande sambo tog ledigt varannan fredag och satt med mig i 8 timmar på rummet hos onkologen och väntade tålmodigt. Jag förstod inte då vilken fin kärleksfull gest det var, men det förstår jag i dag och är evigt tacksam.

Du kommer att tappa håret efter ca 2 v sa de. Du ska till en speciell frisör och titta och pröva ut en peruk. Ska jag ha peruk? Ja det var inget val jag ville inte gå utan hår och visa att jag var sjuk.

Ja, jag kände faktiskt när jag tappade första hårstråt. Det var en torsdag efter två veckor. Det var en eftermiddag och jag satt i bilen och skulle hämta min dåvarande sambo på sitt jobb. Det kändes jättekonstigt. Jag tittade på jackan och såg det långa hårstråt liggandes. Dagarna efteråt låg det mycket hår i duschen. Det var oerhört tufft. Jag grät. Det enda som kunde hålla modet uppe var att jag tänkte att det finns de som har det ännu värre. Jag är inte dödsdömd och det finns de som hade längre och vackrare hår än mig. På söndagen hade jag nästan är tappat allt. Med det jag vet i dag så hade jag rakat mig innan!

Sen kom nästa! Dödsångesten! Jag fick gå till onkologens kurator. Det är jättebra att ta proffs hjälp. Jag fick även insomningstabletter. Jag var rädd ett tag för att somna. Att jag kanske skulle dö i sömnen och inte vakna något mer dagen efter.

Att leva med en cancer och med allt som medför i tankar och vad som händer både fysiskt och psykiskt är oerhört tufft. Jag skulle inte önska min värsta fiende detta att gå igenom. Jag pratade inte så mycket om min sjukdom förutom med min kurator. Visst frågade min familj om hur det hade gått och att min f.d sambo fanns vid min sida och stöttade men så mycket mer var det inte. Jag kommer inte från en direkt pratande familj om känslor och sådant. Vi bar väl tyvärr alla tankar, sorg och rädslor inom oss även om jag visste att de fanns där för mig. Det underliga är att det inte var de närmaste vänner och släkt som verkligen undrade och frågade om min sjukdom utan de andra i min förening jag är engagerad i och helt utomstående gjorde det. Men det låg väl för nära och gjorde för ont att fråga och veta. Detta har jag förstått nu efteråt och fått höra från flera som upplevt samma sak. Min fd. sambo sörjde och tog på sig skulden själv utan att jag visste om det. Hade jag vetat det då och vi hade kunnat pratat så hade vi kunnat bearbeta och sörjt tillsammans. Det hade jag velat och dela bördan tillsammans. Det behöver man när man är så sjuk. Så våga fråga och bry dig i svåra händelser. Det är min erfarenhet.

Behandlingarna började och vad skulle de visa? Vilket håll går det? Går det åt rätt håll eller? Har cancern försvunnit lite? Börjar cancern ge sig? Det var så nervöst varje gång!

Jag mötte underbara så duktiga läkare och vårdpersonal under min tid när jag fick vård.  Vi skojade lite när jag fick cellgifter den 1 april. Jag frågade om det var skämt gifter i påsarna den dagen och vi skrattade tillsammans i eländet.

Det gick åt rätt håll! Min tid var inte slut. Jag hade mer att göra här i livet.

En dag är du klar och blir släppt från allt. Du är klar från alla behandlingar och ska tillbaka till livet. Då kommer verkligen tankarna. Där borde man verkligen göra en eftervård för du bara släpps tillbaka till livet. Vad händer nu och vad gör du?  Vad var det som hände?  Vad var jag med om? Man hör om andra som dör i cancer.

Tankarna kommer! Varför överlevde jag? Varför dog inte jag?  Det var som en mardröm jag varit med om. Hur tar man sig tillbaka till ett ”normalt” liv? 

Jag lovade att jag skulle jobba med dyslexifrågor till den sista blodsdroppen och andetaget om jag fick överleva.  Sen kommer mera tankar.

Får man tillbaka cancern? Det är som störst chans inom 3 år. ” Bara jag klarar mig i tre år sen så är de mindre chans men den finns där. ”

Jag känner människor som fått cancer 3 gånger och överlevt!

Sen är det återbesöken. Man får en klump i magen varje gång. Men det går bättre för varje år som går. Nu har det har gått snart 11 år sedan och jag är friskförklarad sen i höstas. Jag behöver inte gå på årliga återbesök.

I dag har jag kraftfulla verktyg! Jag jobbar med Reiki och änglarna.

Jag ger mig Reiki varje dag. Får jag upp jobbiga tankar eller mår dåligt så ger jag mig Reiki och mår bättre. Jag har även en kronisk sjukdom SLE reumatism där Reikin hjälper mig mycket också.

Det bästa med Reikin är att jag kan ge andra också och hjälpa andra.

Jag är även med i Solkarinas Reikigrupper där vi ger Reiki till sjuka både med cancer och covid till människor som behöver. Det är så kraftfullt och jag är så tacksam för Sol Karina som är min suveränt duktiga kunniga proffsiga lärare och min stora förebild. ❤️🙏

Det finns olika kurser som börjar snart och ni är intresserade så sök på Solkarina.

Text: Ulrika Ekman  Profil på kosmiskkunskap

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

20 − sex =